tisdag 1 mars 2016

Recension: Jag är Solace - Siobhan down

Det enda som kan muntra upp Holly är minnena av mamma. Hon har fått nog av sin falska fosterfamilj, sin tråkiga skola och allt tjat om att skärpa till sig.


Men så hittar hon peruken och allt förändras. När hon bär det lysande askblonda hårsvallet är hon inte längre trista Holly, hon är Solace: den ohejdbara, smidiga, vasstungade partybruden som går rakt mot natthimlen med utsträckt tumme och cigg i handen och liftar till Irland för att hitta sin mamma.


Så börjar resan, med Solace som svassar och Holly som smyger genom England, genom minnena, och upptäcker sitt rätta jag.

Denna bok gick fort att läsa ut, väldigt lättläst trots sina 200 sidor och tunga ämne. Språket är vackert och författaren har en unik känsla att sätta orden på rätt känslor. Det var väldigt korta kapitel och hlea boken kändes väldigt "luftig" eller vad man ska säga. Behaglig att läsa.

Jag har aldrig varit i Solaces situation, och känner ingen i min omgivning heller som har varit det. Så jag inte förstå vad hon går igenom, men det gör att jag tänker att det finns flera flera tusentals barn och ungdomar som har det såhär. Boken lämnar en eftertanke och funderingar. Det är nyttigt att läsa sådant som ligger bortom än ens egen värld, och ökar ens förståelse. Vad böcker kan göra egentligen, vilken makt dem har.

Boken utspelar sig i nuet tillsammans med tillbakablickar, jag tycker om Hollys nya fosterfamilj, synd bara att hon inte ser det direkt utan måste rymma iväg först för att förstå det. Men jag förstår henne, att bli övergiven gång på gång gör det svårt att inse att det faktiskt finns några snälla människor trots allt.


Finns inte så mycket mer att säga om boken, den gick fort att läsa och var svår att lägga ifrån sig. Trots ett tungt ämne så var det en trevlig lässtund, men inget som jag kommer minnas om några månader. Men läsvärd är den!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar